Sista flottningen

 

En berättelse av Britt Rinnan

 

Mina minnen av flottningen är starkt begränsade. Jag gick i småskolan när man slutade att flotta i ån. Men jag minns stämningar som skapar föreställningar. Flottningen kändes som något speciellt. Pojkarna förberedde sig och det verkade som om de tyckte att det var roligt och att de var förväntansfulla. Det var ett intensivt arbete under en kort period, men det verkade vara något alldeles extra. Jag minns hur de pratade om rännor och höljor, om rumpor och brötar och ibland ramlade någon i och blötte sig och någon åkte stående på timmerstock och höll balansen. Ja, nog var det spännande berättelser och verkade vara ett spännande jobb, ungefär som skogsbränning. Mitt enda personliga minne av flottningen var sista dagen det flottades. Jag var ledig från skolan den dagen. Mamma och jag skulle gå till dammen och titta. Det skulle vara extra högtidligt och festligt den dagen. Men innan vi gick skulle vi äta litet mat. Mamma gräddade tunna pannkakor som jag fick äta och det var sirap på. Riktig fest var det. Men efter en stund fick jag tandvärk. Jag hade en sån fruktansvärd tandvärk hela vägen till dammen och hela tiden när vi var där. Jag minns inget av vad som hände med allt det högtidliga. Jag minns bara tandvärk. När vi kom hem fick jag lägga snus på tanden. Jag vet inte vad som var värst, snuset eller tandvärken. Men efter det har jag inte varit förtjust i sirap. Så flottningens avslutningshögtid det är för mig ett minne av tandvärk. Och detta säger inget om hur det var med flottning. För att få kunskap om hur det gick till måste jag fråga de som var med och som minns hur det var. Därför frågar jag min granne Ingvar Eriksson som är veteran och själv har varit med och jobbat i flottningen.